Singelpappan

Här kommer en tankvärd historia jag hörde för länge sedan, minns inte exakt hur den gick, men det spelar mindre roll.

Tänk er in i den här situationen:

Ni har sparat och gnetat hela livet och äntligen haft råd att uppfylla er största dröm, köpa en unik bil, en klassisk Rolls Royce. Ni har precis köpt den, alla era besparingar försvann, och ni har inte ens hunnit försäkra den. Ni kommer fram till en järnväg, ni stannar och ser er om, ni vill ju inte riskera att något tåg ska dundra förbi och stänka upp grus på bilen. Då hör ni ett tåg komma i full fart från vänster, det signalerar och ni ser att det ryker från rälsen, den bromsar för fullt. Ni vänder er om till höger och får då se ett litet barn sitta och leka på rälsen med ryggen åt dig och tåget.

Ni inser att tåget inte kommer hinna stanna i tid, ni hinner inte bort till barnet i tid, enda sättet att rädda barnet är att rulla ut Rolls Roycen på rälsen för att på så sätt stoppa tåget.

Frågan är: Skulle ni offra ert livs besparingar för att rädda barnet?

Jag tror de flesta svarar ungefär ”ja, självklart! Ett barns liv är mer värt än pengar och saker!”

Fråga 2: Om barnet var ett flyktingbarn som saknade uppehållstillstånd och snart skulle utvisas till ett fattigt land i Nordafrika, skulle du ändå offra alla besparingar?

Svaret blir troligen ”spelar ingen roll, ett barn är ett barn!

Fråga 3: Så om en hjälporganisation visar att 2/3 av de pengar du skänker verkligen kommer fram till de behövande, och dina sparpengar skulle räcka till att rädda livet på 100 barn, skulle du då skänka bort hela ditt sparkapital?

Jag har ställt de här frågorna till en del människor och tydligen så ändras de etiska reglerna när man inte har barnet framför sig. Helt plötsligt är inte ett barns liv ovärderligt längre. Jag har fått argument som:

”Att ge ett fattigt, kanske AIDS-sjukt och utarmat barn i Afrika mat och medicin så det överlever ett par år till, är det inte bara att förlänga lidandet?”

”Av princip ger jag inget om jag inte säkert vet att allt går fram till de som verkligen behöver. De flesta biståndsorgan är lurendrejare.”

”Jag ger säkert lika mycket som alla andra. Det finns de som har mer pengar än jag som kan ge mer.”

”Jag betalar skatt och därmed biståndspengar.”

Frågan om man skulle låta tåget köra över barnet var mycket lättare att svara på:

                      ”Klart att man ska rädda barnet! Ett människoliv är alltid värt mer än pengar!”

Hur kan en människas etiska ställningstagande ändras så fort? Bara för att man inte har barnet framför sig så finns det ju, barnets värde borde vara lika stort ändå! Tydligen fungerar människan så att man bestämmer sig för ett ställningstagande och därefter försöker man hitta argument som stödjer det man bestämt sig för.

Människan är ett konstigt djur…

Mycket av en människas tillvaro är en strävan efter inre harmoni, avkoppling, lugn och ro, bara få finnas till utan krav från en själv eller omgivningen. Men desto större våra förutsättningar tycks bli, desto svårare verkar det vara att nå det målet (med undantag för några år i övre tonåren då många tillfälligt får ett kattlikt beteende, en förmåga att helt avskärma sig från krav på fysisk eller psykisk aktivitet). Trots att vi har råd med ny bil, flera TV-apparater och jacuzzi i källaren stressar vi vidare, jobbar och sliter både hemma och på jobbet och bara lääängtar efter semestern. DÅ ska man njuta av allt man haft råd att köpa under året!

Varför kan inte människan vara lika förnuftigt funtad som t.ex. en katt? Tänk att bara göra vad som för tillfället faller oss in, känner man för att lägga sig och sova klockan 11.00 så gör man det, och man reser sig inte upp förrän det rasslar till i matskålen och kvällsmaten är serverad. Om man är hungrig just då. Annars ligger man kvar. Inga måsten, bara njuta av livet så mycket som möjligt. Det skulle inte fungera helt ut, det är nog svårt att få katterna att passa upp på oss som vi gör med dem, det är de för smarta för, men det behövs för de flesta inte en arbetstid på 40 timmar i veckan för ett spartanskt boende, kläder och mat i magen (och med en annan fördelningspolitik skulle det inte behövas för någon).

Ska vi människor försöka koppla av fullständigt måste vi åka bort, helst långt bort, och vi måste passa på att göra det under ett par veckors semester, samtidigt med miljontals andra människor med samma tankar om total avkoppling.

Hur ser då denna tid av total avkoppling ut?

Vi börjar viloperioden med att boka en resa, ansöka om pass, köpa kläder, väskor och diverse elektroniska apparater (digitalkamera, MP3-spelare, iPod, fickdator och telefon), solskyddskrämer och ett par böcker som man ska försöka hinna med att läsa, nu när man har så mycket tid. Därefter ställer vi telefonen på väckning klockan halvfem på morgonen, stressar yrvaket upp, kastar i oss frukost och så bär det av i taxi till flygplatsen där köer till biljettluckor, incheckning och taxfree väntar.

Efter toalettkö på flygplanet, nervöst letande efter väskorna på rullbandet och snabbt tempo ut till bussen som ska ta oss till hotellet kan vi så äntligen koppla av på hotellrummet. Vi börjar dåsigt försöka räkna ut hur lång tid vi sovit de senaste dygnen, men vi somnar innan vi är färdiga med uträkningen.

Dagen efter kan vi sova hur länge vi vill. Men det gör vi inte. Vi har ju minsann inte åkt så här långt bara för att ligga i en säng halva dagen, det kunde vi ju lika bra göra hemma. Vi börjar räkna på hur mycket resan kostar per dag, per timme… och vi hoppar snabbt upp ur sängen, konstaterande att vi helt enkelt inte har råd att ligga kvar. Vi vill ha valuta för pengarna.

Fort på med badkläder, packa en liten väska med det nödvändigaste (digitalkamera, MP3-spelare, iPod, fickdator, telefon, solskyddskrämer och ett par böcker du gärna ville hinna med att läsa under semestern), sen bär det av raka vägen ner mot stranden.

Där upptäcker vi att alla parasoll och solstolar är upptagna. Vi förbannar oss själva för att vi  inte var uppe tidigare i morse, från och med i morgon lovar vi oss själva att vara på stranden senast klockan 08.00, väckning 06.30 så vi hinner äta frukost och ordna massäck.

Så fortsätter det på liknande sätt hela veckan, förutom de dagar då vi gör utflykter till intressanta platser som vi bara måste se och knäppa kort på ur alla vinklar, nu när vi ändå är här. I genomsnitt kanske vi får 2-3 timmars riktig avkoppling om dagen (förutom sömnen), samtidigt har vår katt legat på verandan hemma och i genomsnitt varit aktiv, brutit sin avkoppling, 2-3 timmar per dygn. Utan att betala en krona.

Rätt vad det är så tar semestern slut och vi påbörjar nedräkningen till nästa semester. DÅ ska vi koppla av…

Hur jag gör? Hmm… var till Grekland i somras, kände mig helt slutkörd veckan efter. Men så är jag ingen katt heller, bara önskar jag vore en.

Varför finns man?

Vad är det för mening med att vi finns? Svaret är för mig ganska glasklart, alla levande organismers syfte är att föra sina gener vidare i så stor utsträckning som möjligt. Varför skulle någon gammal barnlös faster testamentera allt hon äger till ett slarvigt brorsbarn hon knappt sett? Jo, för att den ohängda snorvalpen är den människan på jorden som med stor sannolikhet har den största mängd gemensamma gener med den gamla tanten, samt har den största möjligheten att föra dessa gener vidare. Det starka släktbandet många känner, man är helt enkelt mer värd för att man är släkt, beror också till stor del på detta faktum. Vi är rädda om våra gener, de ska föröka sig och spridas, mormor vill innan hon ligger på sin dödsbädd veta att hon har ett par livskraftiga barnbarn som håller liv i hennes gener. Genkraften är en stor kraft.

Jag tror mycket av de problem som finns, och alltid funnits, beror just på det faktum att vi som levande organismer värnar om våra egna geners välfärd. Om vi förutsätter att det är så, vår enda uppgift är att se till att så många av våra gener som möjligt ska överleva, betyder det att vi kommer att rangordna världens organismer enligt följande:

1.  Vår avkomma, den har större chans att föra vidare generna än vad du själv har (speciellt om du börjar bli till åren).

        2.  Du själv (så länge du är en nyttig person och inte en last för din avkomma).

3.     3.  Släkt (ju närmare släkt och desto yngre släktingar ger ett högre värde, med undantag av avkomma där generna inte är friska).

4.     4.  Människor som påminner så mycket som möjligt om dig själv eller din närmaste släkt (utseende, hudfärg, ögonfärg, kroppsform m.m.).

5.     5.  Andra människor, utom de som kan vara fara för våra egna gener.

6.     6.  Djur vi delar stor del av våra gener med (t.ex. chimpanser, gorillor).

7.     7.  Djur vi har ett förhållande till (kulturella skillnader, hundar, hästar, katter m.fl.)

8.     8.  Djur som påminner om oss (ofta däggdjur, djur som reagerar ”mänskligt”, beter sig ”mänskligt” eller rör sig ”mänskligt”, delfiner m.fl.).

Den här rangordningen är ganska logisk och riktig ur ett bevara-mina-gener perspektiv. Beteendet är något som evolutionen har arbetat fram, spelar ingen roll om man är människa, råtta eller bofink, de allra flesta organismer fungerar på detta sätt. Varför då? Jo, det är den enda möjligheten att få sina gener att leva vidare. Det finns dock ett tillägg, en bieffekt vi fått troligen på grund av människans historiskt utpräglade gruppbeteende, det är att vi även värnar om människor vi känner igen, beter sig som oss eller pratar som oss. Detta beror säkert på att det varit till gagn för gruppen man tillhörts fortlevnad om gruppmedlemmarna värnat om varandra, trots att inget direkt släktskap funnits.

Om det uppstod en mutation bland en grupp människor där de inte satte sina egna gener framför andras, alltså ett helt osjälviskt släkte, skulle den gruppens gener, hur livskraftiga de för övrigt än var, vara utdöda på ett par generationer. En sådan individ skulle ju självklart alltid ge bort allt den ägde till behövande för att sedan själv leva i svält och fattigdom, den skulle ju aldrig kunna stoppa något i vare sig sin egen eller sin avkommas mun, det finns ju alltid någon som behöver det bättre.

Vad händer sen?

Vad händer när man levt färdigt? Jag får säga som Mark Levengood, ”jag tror inte på ett liv efter döden, jag tror på ett liv innan döden”. Vi är egentligen bara genbärare, normalt bär vi våra gener 80-100 år, sedan har vi gjort vårt och andra får ta över stafetten. Vår uppgift under den historiskt korta tiden här på jorden är att både sprida och skydda generna enligt rangordningen ovan, se till att så stor del som möjligt lever vidare. Att tro på ett liv efter döden är en konstruktion som man i dagens upplysta samhälle omöjligt kan göra. Det är mycket av forskningen man måste förneka om man väljer att tro på Gud, Allah, Buddha, Asagudarna eller ”något”, som många idag väljer att benämna det. Att tro på något sådant är bara en skyddsmekanism, ett sätt att komma runt det faktum att vi inte kommer leva för evigt. Det konstiga med att till synes välupplysta människor ännu idag tror på ”en högre makt” är att vi faktiskt lever vidare, helt utan hjälp från ”något”. De gener vi bär på är i stort sett de samma som de första primaterna hade för 65 miljoner år sedan, de har förändrats, men de har otvivelaktigt vandrat från förälder till barn i 65 miljoner år.
 

Hur ska/kan vi leva?

Nu när vi vet vad som styr människan, genernas makt, ska vi då bara följa med? Det är svårt att helt gå emot, jag själv sätter mina barn i första rummet och kommer även i fortsättningen göra det. Faktum är att vet jag att min avkomma är ”på spåret” mot ett bra vuxenliv och jag gör vad jag kan för att hjälpa dem, då mår jag själv bra. Så rent egoistiskt är det så att vill jag göra mig själv nöjd och lycklig är den lättaste vägen dit att positivt medverka till mina barns uppväxt. Jag har faktiskt tänkt tanken att det vore kul med ett barnbarn, jag skulle inte ha något emot att sitta barnvakt ett par dagar i månaden. Bara det är mitt barnbarn. Någon annans barnbarn skulle jag inte lika gärna vilja sitta barnvakt åt. Genernas makt är stor. Jag såg ett TV-program för länge sedan, minns inte vad det hette, men det handlade om kallhamrade härskare genom tiderna. Det var vanligt att man i t.ex. romarriket slog ihjäl alla tänkbara konkurrenter till tronen, även de man var nära släkt med, men man såg alltid till att behålla minst en i familjen som skulle kunna föra generna vidare. Det behöver inte vara någon uträkning bakom, det kan helt enkelt vara så att den undermedvetna genkraften fick styra.

Men nu när vi förstår varför vi handlar på ett visst sätt kan vi naturligtvis försöka handla annorlunda. Det är faktiskt till gagn för hela mänskligheten, och därmed för våra egna gener, att t.ex. bekämpa fattigdom i Afrika eller orättvisor i Kina. Vi måste försöka intala oss att genom att hjälpa andras gener vidare hjälper vi även våra egna.

Bara för att vi är en levande organism med stark genkraft betyder inte det att vi snällt måste följa den kraften. Men vi måste vara medvetna om kraften för att kunna handla på ett mer ”mänskligt” sätt.