The meaning of life
Varför finns man?
Vad är det för mening med att vi finns? Svaret är för mig ganska glasklart, alla levande organismers syfte är att föra sina gener vidare i så stor utsträckning som möjligt. Varför skulle någon gammal barnlös faster testamentera allt hon äger till ett slarvigt brorsbarn hon knappt sett? Jo, för att den ohängda snorvalpen är den människan på jorden som med stor sannolikhet har den största mängd gemensamma gener med den gamla tanten, samt har den största möjligheten att föra dessa gener vidare. Det starka släktbandet många känner, man är helt enkelt mer värd för att man är släkt, beror också till stor del på detta faktum. Vi är rädda om våra gener, de ska föröka sig och spridas, mormor vill innan hon ligger på sin dödsbädd veta att hon har ett par livskraftiga barnbarn som håller liv i hennes gener. Genkraften är en stor kraft.
Jag tror mycket av de problem som finns, och alltid funnits, beror just på det faktum att vi som levande organismer värnar om våra egna geners välfärd. Om vi förutsätter att det är så, vår enda uppgift är att se till att så många av våra gener som möjligt ska överleva, betyder det att vi kommer att rangordna världens organismer enligt följande:
1. Vår avkomma, den har större chans att föra vidare generna än vad du själv har (speciellt om du börjar bli till åren).
2. Du själv (så länge du är en nyttig person och inte en last för din avkomma).
3. 3. Släkt (ju närmare släkt och desto yngre släktingar ger ett högre värde, med undantag av avkomma där generna inte är friska).
4. 4. Människor som påminner så mycket som möjligt om dig själv eller din närmaste släkt (utseende, hudfärg, ögonfärg, kroppsform m.m.).
5. 5. Andra människor, utom de som kan vara fara för våra egna gener.
6. 6. Djur vi delar stor del av våra gener med (t.ex. chimpanser, gorillor).
7. 7. Djur vi har ett förhållande till (kulturella skillnader, hundar, hästar, katter m.fl.)
8. 8. Djur som påminner om oss (ofta däggdjur, djur som reagerar ”mänskligt”, beter sig ”mänskligt” eller rör sig ”mänskligt”, delfiner m.fl.).
Den här rangordningen är ganska logisk och riktig ur ett bevara-mina-gener perspektiv. Beteendet är något som evolutionen har arbetat fram, spelar ingen roll om man är människa, råtta eller bofink, de allra flesta organismer fungerar på detta sätt. Varför då? Jo, det är den enda möjligheten att få sina gener att leva vidare. Det finns dock ett tillägg, en bieffekt vi fått troligen på grund av människans historiskt utpräglade gruppbeteende, det är att vi även värnar om människor vi känner igen, beter sig som oss eller pratar som oss. Detta beror säkert på att det varit till gagn för gruppen man tillhörts fortlevnad om gruppmedlemmarna värnat om varandra, trots att inget direkt släktskap funnits.
Om det uppstod en mutation bland en grupp människor där de inte satte sina egna gener framför andras, alltså ett helt osjälviskt släkte, skulle den gruppens gener, hur livskraftiga de för övrigt än var, vara utdöda på ett par generationer. En sådan individ skulle ju självklart alltid ge bort allt den ägde till behövande för att sedan själv leva i svält och fattigdom, den skulle ju aldrig kunna stoppa något i vare sig sin egen eller sin avkommas mun, det finns ju alltid någon som behöver det bättre.
Vad händer sen?
Vad händer när man levt färdigt? Jag får säga som Mark Levengood, ”jag tror inte på ett liv efter döden, jag tror på ett liv innan döden”. Vi är egentligen bara genbärare, normalt bär vi våra gener 80-100 år, sedan har vi gjort vårt och andra får ta över stafetten. Vår uppgift under den historiskt korta tiden här på jorden är att både sprida och skydda generna enligt rangordningen ovan, se till att så stor del som möjligt lever vidare. Att tro på ett liv efter döden är en konstruktion som man i dagens upplysta samhälle omöjligt kan göra. Det är mycket av forskningen man måste förneka om man väljer att tro på Gud, Allah, Buddha, Asagudarna eller ”något”, som många idag väljer att benämna det. Att tro på något sådant är bara en skyddsmekanism, ett sätt att komma runt det faktum att vi inte kommer leva för evigt. Det konstiga med att till synes välupplysta människor ännu idag tror på ”en högre makt” är att vi faktiskt lever vidare, helt utan hjälp från ”något”. De gener vi bär på är i stort sett de samma som de första primaterna hade för 65 miljoner år sedan, de har förändrats, men de har otvivelaktigt vandrat från förälder till barn i 65 miljoner år.
Hur ska/kan vi leva?
Nu när vi vet vad som styr människan, genernas makt, ska vi då bara följa med? Det är svårt att helt gå emot, jag själv sätter mina barn i första rummet och kommer även i fortsättningen göra det. Faktum är att vet jag att min avkomma är ”på spåret” mot ett bra vuxenliv och jag gör vad jag kan för att hjälpa dem, då mår jag själv bra. Så rent egoistiskt är det så att vill jag göra mig själv nöjd och lycklig är den lättaste vägen dit att positivt medverka till mina barns uppväxt. Jag har faktiskt tänkt tanken att det vore kul med ett barnbarn, jag skulle inte ha något emot att sitta barnvakt ett par dagar i månaden. Bara det är mitt barnbarn. Någon annans barnbarn skulle jag inte lika gärna vilja sitta barnvakt åt. Genernas makt är stor. Jag såg ett TV-program för länge sedan, minns inte vad det hette, men det handlade om kallhamrade härskare genom tiderna. Det var vanligt att man i t.ex. romarriket slog ihjäl alla tänkbara konkurrenter till tronen, även de man var nära släkt med, men man såg alltid till att behålla minst en i familjen som skulle kunna föra generna vidare. Det behöver inte vara någon uträkning bakom, det kan helt enkelt vara så att den undermedvetna genkraften fick styra.
Men nu när vi förstår varför vi handlar på ett visst sätt kan vi naturligtvis försöka handla annorlunda. Det är faktiskt till gagn för hela mänskligheten, och därmed för våra egna gener, att t.ex. bekämpa fattigdom i Afrika eller orättvisor i Kina. Vi måste försöka intala oss att genom att hjälpa andras gener vidare hjälper vi även våra egna.
Bara för att vi är en levande organism med stark genkraft betyder inte det att vi snällt måste följa den kraften. Men vi måste vara medvetna om kraften för att kunna handla på ett mer ”mänskligt” sätt.
