Singelpappan

Här kommer en tankvärd historia jag hörde för länge sedan, minns inte exakt hur den gick, men det spelar mindre roll.

Tänk er in i den här situationen:

Ni har sparat och gnetat hela livet och äntligen haft råd att uppfylla er största dröm, köpa en unik bil, en klassisk Rolls Royce. Ni har precis köpt den, alla era besparingar försvann, och ni har inte ens hunnit försäkra den. Ni kommer fram till en järnväg, ni stannar och ser er om, ni vill ju inte riskera att något tåg ska dundra förbi och stänka upp grus på bilen. Då hör ni ett tåg komma i full fart från vänster, det signalerar och ni ser att det ryker från rälsen, den bromsar för fullt. Ni vänder er om till höger och får då se ett litet barn sitta och leka på rälsen med ryggen åt dig och tåget.

Ni inser att tåget inte kommer hinna stanna i tid, ni hinner inte bort till barnet i tid, enda sättet att rädda barnet är att rulla ut Rolls Roycen på rälsen för att på så sätt stoppa tåget.

Frågan är: Skulle ni offra ert livs besparingar för att rädda barnet?

Jag tror de flesta svarar ungefär ”ja, självklart! Ett barns liv är mer värt än pengar och saker!”

Fråga 2: Om barnet var ett flyktingbarn som saknade uppehållstillstånd och snart skulle utvisas till ett fattigt land i Nordafrika, skulle du ändå offra alla besparingar?

Svaret blir troligen ”spelar ingen roll, ett barn är ett barn!

Fråga 3: Så om en hjälporganisation visar att 2/3 av de pengar du skänker verkligen kommer fram till de behövande, och dina sparpengar skulle räcka till att rädda livet på 100 barn, skulle du då skänka bort hela ditt sparkapital?

Jag har ställt de här frågorna till en del människor och tydligen så ändras de etiska reglerna när man inte har barnet framför sig. Helt plötsligt är inte ett barns liv ovärderligt längre. Jag har fått argument som:

”Att ge ett fattigt, kanske AIDS-sjukt och utarmat barn i Afrika mat och medicin så det överlever ett par år till, är det inte bara att förlänga lidandet?”

”Av princip ger jag inget om jag inte säkert vet att allt går fram till de som verkligen behöver. De flesta biståndsorgan är lurendrejare.”

”Jag ger säkert lika mycket som alla andra. Det finns de som har mer pengar än jag som kan ge mer.”

”Jag betalar skatt och därmed biståndspengar.”

Frågan om man skulle låta tåget köra över barnet var mycket lättare att svara på:

                      ”Klart att man ska rädda barnet! Ett människoliv är alltid värt mer än pengar!”

Hur kan en människas etiska ställningstagande ändras så fort? Bara för att man inte har barnet framför sig så finns det ju, barnets värde borde vara lika stort ändå! Tydligen fungerar människan så att man bestämmer sig för ett ställningstagande och därefter försöker man hitta argument som stödjer det man bestämt sig för.

Människan är ett konstigt djur…