Singelpappan

Här kommer en tankvärd historia jag hörde för länge sedan, minns inte exakt hur den gick, men det spelar mindre roll.

Tänk er in i den här situationen:

Ni har sparat och gnetat hela livet och äntligen haft råd att uppfylla er största dröm, köpa en unik bil, en klassisk Rolls Royce. Ni har precis köpt den, alla era besparingar försvann, och ni har inte ens hunnit försäkra den. Ni kommer fram till en järnväg, ni stannar och ser er om, ni vill ju inte riskera att något tåg ska dundra förbi och stänka upp grus på bilen. Då hör ni ett tåg komma i full fart från vänster, det signalerar och ni ser att det ryker från rälsen, den bromsar för fullt. Ni vänder er om till höger och får då se ett litet barn sitta och leka på rälsen med ryggen åt dig och tåget.

Ni inser att tåget inte kommer hinna stanna i tid, ni hinner inte bort till barnet i tid, enda sättet att rädda barnet är att rulla ut Rolls Roycen på rälsen för att på så sätt stoppa tåget.

Frågan är: Skulle ni offra ert livs besparingar för att rädda barnet?

Jag tror de flesta svarar ungefär ”ja, självklart! Ett barns liv är mer värt än pengar och saker!”

Fråga 2: Om barnet var ett flyktingbarn som saknade uppehållstillstånd och snart skulle utvisas till ett fattigt land i Nordafrika, skulle du ändå offra alla besparingar?

Svaret blir troligen ”spelar ingen roll, ett barn är ett barn!

Fråga 3: Så om en hjälporganisation visar att 2/3 av de pengar du skänker verkligen kommer fram till de behövande, och dina sparpengar skulle räcka till att rädda livet på 100 barn, skulle du då skänka bort hela ditt sparkapital?

Jag har ställt de här frågorna till en del människor och tydligen så ändras de etiska reglerna när man inte har barnet framför sig. Helt plötsligt är inte ett barns liv ovärderligt längre. Jag har fått argument som:

”Att ge ett fattigt, kanske AIDS-sjukt och utarmat barn i Afrika mat och medicin så det överlever ett par år till, är det inte bara att förlänga lidandet?”

”Av princip ger jag inget om jag inte säkert vet att allt går fram till de som verkligen behöver. De flesta biståndsorgan är lurendrejare.”

”Jag ger säkert lika mycket som alla andra. Det finns de som har mer pengar än jag som kan ge mer.”

”Jag betalar skatt och därmed biståndspengar.”

Frågan om man skulle låta tåget köra över barnet var mycket lättare att svara på:

                      ”Klart att man ska rädda barnet! Ett människoliv är alltid värt mer än pengar!”

Hur kan en människas etiska ställningstagande ändras så fort? Bara för att man inte har barnet framför sig så finns det ju, barnets värde borde vara lika stort ändå! Tydligen fungerar människan så att man bestämmer sig för ett ställningstagande och därefter försöker man hitta argument som stödjer det man bestämt sig för.

Människan är ett konstigt djur…

Mycket av en människas tillvaro är en strävan efter inre harmoni, avkoppling, lugn och ro, bara få finnas till utan krav från en själv eller omgivningen. Men desto större våra förutsättningar tycks bli, desto svårare verkar det vara att nå det målet (med undantag för några år i övre tonåren då många tillfälligt får ett kattlikt beteende, en förmåga att helt avskärma sig från krav på fysisk eller psykisk aktivitet). Trots att vi har råd med ny bil, flera TV-apparater och jacuzzi i källaren stressar vi vidare, jobbar och sliter både hemma och på jobbet och bara lääängtar efter semestern. DÅ ska man njuta av allt man haft råd att köpa under året!

Varför kan inte människan vara lika förnuftigt funtad som t.ex. en katt? Tänk att bara göra vad som för tillfället faller oss in, känner man för att lägga sig och sova klockan 11.00 så gör man det, och man reser sig inte upp förrän det rasslar till i matskålen och kvällsmaten är serverad. Om man är hungrig just då. Annars ligger man kvar. Inga måsten, bara njuta av livet så mycket som möjligt. Det skulle inte fungera helt ut, det är nog svårt att få katterna att passa upp på oss som vi gör med dem, det är de för smarta för, men det behövs för de flesta inte en arbetstid på 40 timmar i veckan för ett spartanskt boende, kläder och mat i magen (och med en annan fördelningspolitik skulle det inte behövas för någon).

Ska vi människor försöka koppla av fullständigt måste vi åka bort, helst långt bort, och vi måste passa på att göra det under ett par veckors semester, samtidigt med miljontals andra människor med samma tankar om total avkoppling.

Hur ser då denna tid av total avkoppling ut?

Vi börjar viloperioden med att boka en resa, ansöka om pass, köpa kläder, väskor och diverse elektroniska apparater (digitalkamera, MP3-spelare, iPod, fickdator och telefon), solskyddskrämer och ett par böcker som man ska försöka hinna med att läsa, nu när man har så mycket tid. Därefter ställer vi telefonen på väckning klockan halvfem på morgonen, stressar yrvaket upp, kastar i oss frukost och så bär det av i taxi till flygplatsen där köer till biljettluckor, incheckning och taxfree väntar.

Efter toalettkö på flygplanet, nervöst letande efter väskorna på rullbandet och snabbt tempo ut till bussen som ska ta oss till hotellet kan vi så äntligen koppla av på hotellrummet. Vi börjar dåsigt försöka räkna ut hur lång tid vi sovit de senaste dygnen, men vi somnar innan vi är färdiga med uträkningen.

Dagen efter kan vi sova hur länge vi vill. Men det gör vi inte. Vi har ju minsann inte åkt så här långt bara för att ligga i en säng halva dagen, det kunde vi ju lika bra göra hemma. Vi börjar räkna på hur mycket resan kostar per dag, per timme… och vi hoppar snabbt upp ur sängen, konstaterande att vi helt enkelt inte har råd att ligga kvar. Vi vill ha valuta för pengarna.

Fort på med badkläder, packa en liten väska med det nödvändigaste (digitalkamera, MP3-spelare, iPod, fickdator, telefon, solskyddskrämer och ett par böcker du gärna ville hinna med att läsa under semestern), sen bär det av raka vägen ner mot stranden.

Där upptäcker vi att alla parasoll och solstolar är upptagna. Vi förbannar oss själva för att vi  inte var uppe tidigare i morse, från och med i morgon lovar vi oss själva att vara på stranden senast klockan 08.00, väckning 06.30 så vi hinner äta frukost och ordna massäck.

Så fortsätter det på liknande sätt hela veckan, förutom de dagar då vi gör utflykter till intressanta platser som vi bara måste se och knäppa kort på ur alla vinklar, nu när vi ändå är här. I genomsnitt kanske vi får 2-3 timmars riktig avkoppling om dagen (förutom sömnen), samtidigt har vår katt legat på verandan hemma och i genomsnitt varit aktiv, brutit sin avkoppling, 2-3 timmar per dygn. Utan att betala en krona.

Rätt vad det är så tar semestern slut och vi påbörjar nedräkningen till nästa semester. DÅ ska vi koppla av…

Hur jag gör? Hmm… var till Grekland i somras, kände mig helt slutkörd veckan efter. Men så är jag ingen katt heller, bara önskar jag vore en.