Singelpappan

Min första blogg, vad spännande!

Eller är en bloggstart av en 44-åring bara ett tecken på en försenad 40-årskris, en vägran att bli gammal?
Ett substitut för andra sätt att hålla sig ung, köpa motorcykel, sportbil eller skaffa hästsvans och en 20 år yngre fru med silikonbröst?
Kanske.
Men då föredrar jag nog bloggandet. Till att börja med i alla fall.

44 år bakom sig, kanske 44 år kvar... jag tror det är vid den här tiden många, liksom jag, börjar fundera över sitt liv, ställa sig själv frågor som "var det bara så här? Blir det inte mer?" Så försöker man i ren förtvivlan göra något åt sin situation, byta livsstil, jobb och fru. Och varför inte? Varför ska man bara uthärda, få livet att gå? Ställer man frågan hur någon egentligen har det får man ofta svar som "tja, det får väl gå... jobbet är väl okay... hur det är hemma? Det får väl duga, synd att klaga... man måste tänka på barnen också..."

Bryt upp, prova något nytt, blir det inte bra så gå inte ett steg tillbaks utan ytterligare ett steg framåt. Barnen får det säkert bättre med 2 lyckliga föräldrar på var sitt håll än 2 inte så lyckliga föräldrar som är tillsammans.

Mark Levengood skrev något väldigt klokt i boken "Sucka mitt hjärta men brist dock ej":

Jag tror inte på ett liv efter döden. Jag tror på ett liv innan döden.

Ett klokt motto jag har för avsikt att leva efter. Om man däremot uppriktigt älskar sin partner, tycker det är kul att gå till jobbet och stormtrivs med sitt boende ska man naturligtvis strunta i allt jag skrivit och kanske skriva någon arg kommentar om att jag inte begriper någonting.